Fjäderfä

Den övre bilden visar ett ganska säkert sätt att inte få ögonkontakt, medan bilden under visar ett beprövat knep att få ögonkontakt när man tar portreätt.

Att fånga blicken

Det är kanske inte så smart att gömma sig bakom kameran när man vill ta ett porträtt. Den som inte är mycket van att agera modell kan bli rätt störd av att inte kunna se dig i ögonen. Om man inte täcker mer än halva ansiktet med kameran och håller ögat öppet, blir det lättare för modellen att fästa blicken och titta in i kameran, så att den som sedan tittar på bilden möts av en helt öppen blick.

Rafaelita Balón, trummis i bandet Sexteto CoraSon

Idén fick jag för nära femtio år sedan när jag provade Voigtländers kontursökare, där man med ena ögat tittar in i en liten apparat som visar en ram och ingenting mer. För att den ska funka som sökare tittar man med båda ögonen, ett i okularet och det andra bredvid. Sökarens ram ser då ut att hänga i luften omkring motivet. Jag upptäckte att det var lättare att få bra porträtt med den sökaren, eftersom den som man fotograferar agerar naturligt när man kan hålla ögonkontakt.

Tekniken funkar bäst när sökaren visar motivet i naturlig storlek (1:1). Systemkameror brukar ha lagom brännvidd för porträtt när man zoomar till skala 1:1 i sökaren. Med lite träning kan man komponera bilden också om sökaren inte visar naturlig storlek.

Använda blixt eller inte?

Jag använder nästan aldrig blixt. Min starkaste invändning mot blixtljuset är att det är ett ljus som man aldrig någonsin ser, annat än just på bilder tagna med blixt. De få gånger jag tar till blixten är när jag vill lätta upp en alltför mörk skuggsida, men i regel tar jag mina bilder i det ljus som finns, ljuset som jag kan se. Det kan ibland leda till mycket långa exponeringstider, och jag har tränat på att ta bilder också med lång tid. Tider upp till flera sekunder är möjliga, och om man har ett bra stöd ännu längre. Men om motivet rör sig går det inte att få skarpt på lång tid. Då kan blixten vara en lösning för att alls få någon bild.

Den övre bilden är tagen med lång exponeringstid utan blixt i ett ganska mörkt rum,
den nedre bilden är tagen i motljus med upplättningsblixt

Men jag gillar ändå inte det platta ljuset som en inbyggd blixt ger när man använder den rakt på, och jag har tidigare ofta arbetat med reflekterat blixtljus, där ljuset mjukas upp av att det kommer från en större yta, som en vägg eller taket. Det finns ett knep att åstadkomma sånt ljus med den inbyggda blixten, man kan sätta en spegel snett framför så att ljuset riktas upp mot taket. Jag tog en bit förspeglad papp och klistrade på en klädnypa, som jag klämmer fast frampå kameran, och så får jag ett fint mjukt reflekterat ljus som inte skvallrar om blixt. Den lilla blixten på kameran är visserligen mycket svag, men en systemkamera kan man ställa på ganska högt ISO utan att bruset blir besvärande, så det går faktiskt att få bra bilder med reflekterad blixt på det här sättet.

Bilden upptill är tagen med en anordning som den på kameran i nedre bilden.

Gammal i gården

Jag är en av "gamlingarna" på forumet, pensionär nu, med mer tid att göra vad jag har lust med. Hänger på iFokus gör jag också ibland när jag inte har så mycket lust, som nu när jag skriver det här och är ganska rejält förkyld. Någon kanske undrar över min nick, som kan verka lite konstig. Jag hade tidigare en annan, cocuyo, som betyder eldfluga på spanska, och vid ett tillfälle bestämde jag mig för att hoppa av ifokus. När jag sedan mönstrade på igen, tog jag namnet Inkanyezi, som betyder eldfluga på xhosa, ett sydafrikanskt språk. Eldfluga, eller lysmask, som det också betyder, hänger ihop med mitt senaste jobb som jag hade i ungefär femton år, belysningstekniker.

Sajten jag har flest inlägg i är Foto i Fokus, och fotointresset har jag haft i mer än femtio år (den äldsta av mina bilder som har publicerats, tagen 1961, finns i boken En Otrolig Tigerkaka). Under den tiden har jag ibland haft fotografering som en del i mitt arbete även om jag inte har haft det under hela min arbetstid mer än en kortare tid. Jag har använt nästan allt i utrustningsväg, från storformatskameror över professionella mellanformatare och ner till riktiga småttingar i fotosammanhang. Jag jobbade länge i en affär som köpte och sålde begagnat, och där största inkomsten kom från en passfotomaskin som tog negativ på papper som man kopierade i maskinen. Under den tiden gjorde jag också en hel del andra fotojobb. Min första anställning i fotobranschen var som kopist på Pan Studio på Kungsgatan, och jag har även varit kopist på ett vanligt beställningslabb och senare har jag kört kopieringsmaskin i ett butikslabb för Cibachrome.

Porträtt taget 1967 med kameran Olympus Pen F

Foto i skolan

Jag lärde mig grunderna i skolans fotoklubb, där en drivande personlighet var konstnären Einar Luterkort, och där vi alltid diskuterade bild och belysning, men knappast någonsin prylar. Vi jobbade mycket med att sätta ljus för porträtt och lärde oss Ansel Adams zonsystem, där tanken är att man innan man tar bilden ska kunna visualisera hur dess toner kommer att hamna, genom att mäta olika delar av motivet och placera dem i zoner, dvs bestämma hur mörka de ska bli på den färdiga bilden.

Jag har ganska sent tagit klivet till att fotografera med digitalkamera, och min nuvarande utrustning är en kompaktkamera, Canon G7, där jag ibland använder CHDK för att utöka möjligheterna med bland annat råformat. Jag har också en systemkamera, en Panasonic Lumix G1, men kompakten är den som ständigt följer med, och därför blir det den som jag tar de flesta bilderna med. Jag har flera olika stativ, två Gitzo, tunga och bra, några lite mer smäckiga, men lättare att bära och som fungerar för kompakten.

Ännu har jag inte skaffat fler objektiv till systemkameran, men jag har lyckats få tag på en adapter, så att jag kan sätta på mina gamla Contax-objektiv, som bland annat ger mig möjlighet att ta extrema närbilder. Jag har också en adapter för objektiv med gänga M42, som till exempel Pentax äldre modeller. Tidigare har jag mest använt min kompakt till närbilder, eftersom den har smalare bildvinkel än systemkamerans zoom. Jag har gjort en tråd om närbilder med kompakten. Med adaptrarna har jag en uppsättning objektiv upp till 1200 mm brännvidd, även om så långa grejer sällan kommer till användning. Den adapter jag nu använder mest är en tiltadapter, där jag kan luta objektivet för att lägga skärpan utefter ett plan som inte är parallelt med sensorn. På så sätt kan jag åstadkomma "oändligt skärpedjup" i landkapsbilder. Egentligen är skärpedjupet inte oändligt, det bara kan se så ut. På mycket nära håll är det mycket kort, men det sträcker sig ungefär vinkelrätt mot skärpeplanet, så om man lägger skärpan utefter marken, blir det toppen på grässtråna närmast som blir oskarpa.

Contax-objektiven fungerar bra till Lumix G1, även om det är lite bökigt att ha manuell inställning av bländare och avstånd. Tillsammans med makroadaptern är det främst Distagon 35 mm som kommer till användning, och inte som jag först trodde Planar 50 mm. Vidvinkeln till Contax har lagom porträttbrännvidd för Micro 4/3, men kitobjektivet är enklare att hantera, eftersom det har automatisk skärpa och nerbländning. Det finns inte mycket orsak att använda något annat för porträtt, utom möjligen om jag skulle vilja minska skärpedjupet, då Planar 50 mm 1,4 kan komma väl till pass.
I praktiken har jag med hjälp av adaptern främst fått möjligheten att ta makro.

Den övre bilden är tagen med kompakten och den nedre med systemkameran
När man tar små saker är det lättare att få en lugn bakgrund med smal bildvinkel

Sparsamt med bilder, mer hantverk än konst

Jag lägger inte in många bilder, och har inte lagt upp några för kritik. Jag ger inte ofta kritik heller. Men lite här och var på forumet finns bilder som jag har lagt upp för att visa, och ibland tar jag en bild för att förtydliga något jag har att säga. Jag tar helst bilder av människor, porträtt i vardagslivet i deras egen miljö (ett exempel finns i den här tråden). Mina bilder är för det mesta inte vare sig mästerverk eller konstverk, jag ser mig mer som en hantverkare med bakgrund i den värld som ofta felaktigt benämns analog, dvs när vi gjorde bilderna med kemiska metoder från medier täckta med ett ljuskänsligt skikt av silversalter. Det finns en tråd på Foto i Fokus som visar en i ordets rätta mening analog kamera, och det är en digitalkamera. I inlägg #3 dyker den upp i den här tråden.

Bilden här nedanför visar hur ljussättningen kan framhäva egenskaper hos materialet och göra formen tydligare. Bränd lera är ett material som är ganska homogent i färgen, och om man belyser alltför mjukt förlorar man lätt karakteristiska detaljer. Den här skulpturen är ganska liten, ungefär 30 cm hög, och den är mycket detaljerad. För att framhäva ytans struktur och accentuera konturen, har jag lagt ljus bakifrån, så att det blir ett släpljus över hjässan och andra delar, där man kan se hur palettkniven som användes för att skrapa fram formen har lämnat karakteristiska spår. Konturljuset lyfter fram skulpturen och frilägger den från den mörkare bakgrunden.

Riggaren, en skulptur gjord av min gamle vän Teddy Widegren

Riggare och seglare

Det finns en särskild historia med den lilla skulpturen. Jag jobbade en tid som riggare, på Benn's i Stockholm. Innan dess hade jag gjort en del riggjobb på lite mer traditionella båtar, och jag hade också jobbat en kortare tid som riggare och skeppare på en båtcharterfirma på Irland. Jag hade gjort några riggarbeten på Teddys ketch Susanna, och Teddy gjorde skulpturen med mig som förebild, även om den kanske något mer liknar Pille. Skulpturen är som jag har nämnt mycket detaljerad, och verktyget i högerhanden är en skålad splitsnål. Jag har lagt upp några sidor om splitsning och knutar på min websida.

Splitsnålen har jag gjort av en stump rostfritt rör och en plastkula

Musik

Man hinner med ganska mycket på ett halvsekel, och en tid i början av sjuttiotalet försörjde jag mig på att spela sydamerikansk folkmusik. Mitt första instrument är kena, en flöjt som är gjord av en stump bambu, öppen i ena änden med ett litet jack som man blåser i samtidigt som man håller flöjten mot underläppen. Den saknar alltså munstycke, det är bara det lilla jacket. Här finns ett exempel på hur det kan låta. Låten är Diablada de Oruro, och gruppen, där jag spelar flöjt, heter Cañahual. Jag har plockat låten från skivan Botkyrkas Folkopera. Ett exempel som mer visar instrumentets dynamik och ton finns hos Los Koyas. Jag vet inte om det är Thierry Carrabin som spelar där, han bildade den gruppen någon gång på sextiotalet.

Senast jag var i Santiago de Cuba träffade jag Tania, som kommer från Peru och som vill lära sig spela, så hon kom hem till mig några gånger och övade på flöjten. Hon studerar vid universitetet i Manzanillo och hade inte sin flöjt med sig, så hon fick låna min. På bilden kan man se hur flöjten hålls mot underläppen så att änden täpps till medan man blåser i det lilla jacket.

Jag har också gjort såna här flöjter själv av plaströr, sånt som man förlägger elledningar i, och det går faktiskt att få ganska bra ljud i en sån pipa. Det finns också en beskrivning att ladda ner av hur man gör den och hur man spelar.

Språk

Jag är oftast ganska noga med språket, även om jag emellanåt använder märkliga ord som inte är de allra vanligaste. Jag talar flera språk, och därför är jag kanske mer noga med att inte blanda in utrikiska i svenskan eller svenska i något av de andra. Jag tycker inte heller om nya lånord för sånt som redan har bra svenska ord, och inte heller gillar jag felaktiga uttryck, som att till exempel slentrianmässigt använda "analog" som motsats till "digital". En kamera som använder film är inte analog. Det är digitalkameran som kan vara analog med kameran som har film, eftersom kameran med film var först. Digit kommer från latin och betyder finger, men också siffra. En digital kamera samlar ihop bildens färger och toner och omvandlar dem till siffror. Kameran som laddas med film är inte analog med den digitala, men det finns åtminstone en digitalkamera som är analog (#3 och neråt i länken). I tekniska sammanhang använder man analog för sånt som varierar längs en kontinuerlig kurva, till skillnad från digital, som är synonymt med numerisk, där variationen förlöper i steg med numeriska heltalsvärden, och det är skälet till att många ser "digital" och "analog" som motsatser, vilket de inte är. Grundbetydelsen av analog är "på samma sätt". En analog klocka är alltså analog för att den visar tiden på samma sätt som de flesta ur gjorde förr, med visare.

Och av lätt begripliga skäl är bilder inte digitala, utan alla bilder är analoga (eller ska helst vara det), oavsett vilken teknik vi använder för att skapa dem.

Jag använder hellre svenska ord för sånt som vi också gjorde förr, som tonseparationen i HDR-fotografi (tone mapping). Jag hittade under min tid på en egen metod för tonseparation i svartvitt. Jag är säker på att jag inte var ensam om den, men jag har inte sett den beskriven. Jag gjorde en kort belysning av fotopapperet, där de mörkaste partierna blev exponerade, och så framkallade jag dem under förstoringsapparaten, utan att rubba papperet, så att det blev som en mask som inte släppte fram så mycket ljus där, medan jag belyste resten av bilden. Tekniken gav ett resultat som liknar tonseparationen vid HDR och det gick att överbrygga ett stort kontrastomfång.

Teknik för skärpa

Bilden här nedan är en familjebild tagen i ett mycket gammalt och fallfärdigt hus på Kuba. Huset är numera rivet och ersatt med ett betydligt bättre av mer beständiga material. Bilden är tagen med en enkel kompaktkamera, Sony DSC W1, och ljuset kommer från ett fönster till vänster. Exponeringstiden är lång, och kameran har inte bildstabilisering, så jag stöder den mot väggen invid fönstret med hjälp av en bönpåse (länken visar hur den funkar, den är lätt att göra själv). Jag använder nästan aldrig blixt, inte ens i mycket svagt ljus. Mer om det i tråden "Teknik för skärpa" på Foto i Fokus.

Käkar fett (LCHF) för hälsan

Ja, inte till överdrift förstås, men jag har gått över till att äta fett i stället för kolhydrater. Det innebär att jag har uteslutit sådant som ris, pasta, potatis, bulgur och bröd ur kosten i stor utsträckning, Jag baserar mitt intag av energi på i första hand fett, till större delen mättat och enkelomättat animaliskt fett. En fet biff, revbensspjäll, entrecôte, liksom lax och andra feta fiskar, tillhör min basföda. Jag äter grönsaker också, men jag har dragit ner på frukten och äter bara frukt ibland. Idén bakom det hela är att komma ifrån det metabola syndromet och må bättre. Jag har blivit slank av den här mathållningen, och mina blodfetter har blivit bättre, så att jag slipper knapra statinerna som doktorn ville pracka på mig. Förhoppningen är att jag ska slippa drabbas av diabetes när jag blir äldre, något som i stort sett alla i min släkt har lidit av (diabetes typ 2, åldersdiabetes).

Bakgrunden till att jag ändrade kost var att jag under en mycket lång tid hade gått upp i vikt genom att lagra in en hel del fett inne i buken, bukfetma, gubbkula, och att jag fick högt blodtryck som jag var tvungen att behandla. När jag hade gått ner i vikt genom att minska på maten under ungefär ett år drabbades jag av en allvarlig hjärthändelse. Det utvecklades inte till infarkt; diagnosen var "instabil angina" och den botades med ballongvidgning av ett kranskärl. Sedan ordinerades statiner, som jag inte ville ta, och jag började i stället äta en kost med betydligt mindre kolhydrater, medan energin i stället numera kommer huvudsakligen från fett.

Det var en sak till. Visserligen gjordes en sockerbelastning när jag var på sjukhuset, och läkaren ansåg inte att jag hade diabetes, men jag har själv vid ett tillfälle mätt blodsocker på 16 mmol/l och vid flera tillfällen värden mellan 8 och 9. Efter drygt ett par år med LCHF får jag aldrig värden över 6 och oftast strax under 5. Jag hoppas att jag genom att inte få högt blodsocker ska kunna undvika skadorna som diabetiker brukar få med tiden. Det är känt att de som får hjärtinfarkt eller förträngningar i regel har en störd sockeromsättning. Jag utgår ifrån att jag har förstadier till den åldersdiabetes som ofta brukar utvecklas, och även andra tecken på metabolt syndrom har minskat sedan jag lade om kosten. Det är sånt som finnar och jag hade en skrovlig armbåge, som hade blivit värre under ett par år, men det är helt borta nu, alla hudproblem.

Jag har tidigare varit ganska aktiv på Kolhydrater i Fokus, men har trappat ner det en del nu. Jag tillhör inte dem som behöver gå ner i vikt, inte upp heller, utan jag är rätt nöjd med de omkring 60 kg som tynger mig. Det handlar främst om hälsa, och efter att jag har hållit LCHF-kost i ett par år har jag inte längre smak för socker på samma sätt som förr, så jag saknar inte godis, bakelser, chips eller annat som innehåller stärkelse och sockerarter. Bland vinsterna med den feta kosten är också att jag inte blir hungrig så fort, och att jag kan hålla ut länge på fastande mage och aldrig behöver känna att jag måste stoppa i mig något; jag orkar alltid fortsätta ändå. Jag motionerar egentligen knappast för motionens skull, men jag tar ofta långa promenader, och jag tar mig långa sträckor på cykel; det är inte ovanligt att jag cyklar upp till åtta mil på en dag.